Nu har det gått en vecka sedan vår son Charlie föddes. Det har varit en tuff vecka och ska försöka gå igenom det jag kan.

Förlossningen blir det svåraste att gå igenom då jag har mycket minnesluckor men Joakim har försökt fylla i dom åt mig så gott som det går.

Det 31/1  var vi som sagt på tillväxtultraljud igen, denna gång fick vi träffa en förlossningsläkare. Han mätte bara huvudet på Charlie och konstaterade att han har nog växt lite till sedan sist. Sen började han gå igenom olika förslag för födseln. Han trodde inte att vi skulle ha så lång tid på oss att ha chansen till en "naturlig" förlossning innan han blev för stor. Och min livmoderstapp var inte redo riktigt än. Så han gav oss tre alternativ.

1. Igångsättning samma dag kl: 16.00

2. Vänta till helgen passerat och hoppas på att jag startar själv.

3. Återkomma på måndag och då blir det antagligen planerat kejsarsnitt.

Min önskan var att inte bli igångsatt och få föda naturligt. Vilket kändes som det krockade lite grann med varandra. Så vi körde på igångsättning. Men jag blev otroligt nervös och bad om att få åka hem en sväng, vilket gick bra. Halv fyra var vi tillbaka på sjukhuset och fick läggas in på BB för igångsättning. Fick en tablett som blir som gele, vilket stimulerar mognad i livmoderstappen. Klockan 18.00 hade jag riktigt rejäla värkar redan och kämpade med min andning. Klockan åtta var jag öppen 4 cm och fick åka ner till förlossningen i rejäla smärtor. Blundade hela tiden, kunde verkligen inte öppna ögonen.

Lustgasen fick jag till mig på en gång och det hjälpte mig iallafall att kontrollera smärtan till en viss del. När dom kopplade in mig till maskinen som mäter värkarna och Charlies hjärtfrekvens så ser man att mina värkar inte har några pauser. Dom går rakt upp, knappt ner i botten och rakt upp igen. Längsta pausen jag hade under hela förlossningen var på ca 30sek och dom kom inte ofta. Narkosläkaren kom in och gav mig en EDA, vilket inte gav mig något som helst smärtlindrig. När klockan var slagen midnatt så var jag i princip helt öppen men inga krystvärkar bara fruktansvärt ont. Tillslut vad vi förstår fick jag någon annan medicin som hjälpte mig. Kunde andas vanlig luft äntligen! Lyckades även öppna mina ögon för att se vad det är för snälla människor i rummet som pratar med mig och försöker att hjälpa mig. Men hjärnan var inte riktigt med.

Jag får passa på att sitta på en yoga boll för att försöka hjälpa Charlie nedåt men inget hände. Dom bad mig trycka på för att se om huvudet rörde sig men inte det heller. Så dom kallade in en förlossningsläkare och hon kände på en gång att ansiktet var vänt åt fel håll plus att han var alldeles för stor för mig att kunna krysta igenom. Samt att Charlie hade börjat reagera på situationen. "Akut kejsarsnitt" blev det och jag fick en lugn att han äntligen skulle få komma ut till oss samtidigt som en dödsångest bara svepte över mig. Alla tankar vad som kunde hända flödade in och samtidigt släppte bedövningen och jag var återigen på lustgas. Narkosläkaren var iväg på ett liv och död alarm så vi fick snällt vänta en timme.

Tillslut på väg in till operationssalen och jag skakar i hela kroppen, det går verkligen inte att kontrollera. Narkosläkaren var ett riktigt proffs och kunde lägga bedövningen ändå. Det var fullt av människor där inne och det märktes att det är något dom gör dagligen. Men det hjälpte dock inte panikslagna mig. Mitt under operationen när förlossningsläkaren ska få ut Charlie så VÄNDER han på sig till säte. Ingen där inne hade varit med om det tidigare.

Äntligen var Charlie ute, när dom berättade att det var en kille så hörde jag knappt. Var bara så otroligt lycklig att han kommit till världen och mådde bra! Joakim fick följa med barnmorskan ut till ett annat rum för att kolla att allt var okej, samt vägning, mätning och klippa navelsträngen.

Efter några minuter kom mina två underbara grabbar tillbaka in i operationssalen och jag fick se Charlie mer ordentligt. Så fin och go! Vi fick även förklarningen varför det inte gick att få ut honom naturliga vägen. Han vägde 5042gr och var 56cm lång. Alldeles för stort för min kropp och ingen förstår vart han har fått plats någonstans. Många i rummet var chockad över storleken.

Jocke och Charlie fick komma till ett rum och jag vidare till uppvaket tills bedövningen börjar släppa. Tiden på uppvaket var inge vidare, somnade till en stund men så fort bedövningen började släppa lite grann så började mina muskler krampa igen och jag låg så i ca 2 timmar.. Frös och krampade, ville bara ner till min familj. Rösten försvann nästan helt under den tiden, måste ha spänt stämbanden medans jag försökte spänna mig för att ligga still när jag egentligen borde försökt slappna av.

Efter nästan fyra timmar får jag komma ner till BB och hålla Charlie för första gången. LYCKA! Aldrig känt så mycket kärlek någonsin!

Sedan kom bakslaget..... Jocke insjuknar i influensan och får inte vara kvar på BB, får åka hem och lämna oss.. Det var det tuffast "hejdå" jag varit med om. Gråter tillochmed när jag skriver om det nu, en vecka senare. Det var fruktansvärt och ingen borde få vara med om det. Men vad gör man? Som tur fick jag ta dit min kära Mamma som hjälp då jag knappt kunde gå och inte ta mig upp själv ur sängen. Älskade Joakim låg hemma i sin ensamhet med influensa och hur ledsen som helst. Mamma sov hos mig dom två nätterna vi var på BB och hjälpte till med allt. Stort tack! Saknade dock Joakim varje sekund och han missade dyrbar tid.

På söndag kväll fick vi komma hem, då hade amningen kommit igång och Charlies glukosvärde var under kontroll. Gissa om jag var glad att träffa Joakim. OCH så kom nästa bakslag, trodde jag klarat mig.. Kämpade in i det sista men nej. Influensan för mig med. Så igår var första dagen vi båda kände att vi mådde bra och fått energi tillbaka. Jag är så tacksam över att Charlie har klarat sig ifrån det. Han är så lugn och go, ser alltid så nöjd ut och bara myser.

Ja, det blev ett långt inlägg.. Jag hoppas ni orkade läsa! Jag hade inte klarat av den där förlossningen utan Joakim men på något konstigt sätt så är jag inte avskräckt. Skulle kunna göra exakt samma förlossning igen imorgon. Värt varenda sekund!

Charlie Erik Henry Norling

1/2 - 2013